killing us softly.

Hittades hos Niotillfem. Alla borde se detta.

hur ska man annars kunna leva med så lite gråt i magen?

Försöker intala mig själv att livet är orättvist. Det går inte. Det gör för ont. Jag vet inte var jag ska ta vägen riktigt. Vilse. Jag skriver alltid om hjärtan som går sönder och blod som slutar pumpa men när det händer på riktigt, vad ska man skriva då? Hatar det här. Vill gråta bort smärtan men det går inte, det kanske kommer. Försökte skrika bort smärtan men det gick inte heller. Sjunga bort smärtan gick helt okej men det är svårt att göra det ensam.
Ska försöka prata bort smärtan och skratta bort smärtan och krama bort smärtan, hoppas på det.

Därför publicerar jag det här som vackert. För när vänner dör av hjärntumörer måste man, man bara måste hitta det pyttelilla vackra som knappt syns. Det där lilla omöjliga måste man hitta för att klara av att leva vidare.
Helt knäppt vad människan är stark ändå. Jag slutar aldrig förundras.

kära sextonåriga jag.


två livsviktiga projekt.

Kenya: Barn i ett läger
UNICEF (fotograf: Georgina Cranston)
Jag tror alla vet att det finns fattiga barn i världen. Dock är det ganska lätt att glömma bort det.
Unicef har ett projekt som heter Bloggare för varenda unge. Om man är tillräckligt smart och går med skänker deras sponsorer re:member sex påsar nötkräm som är tillräckligt mycket för att rädda livet på undernärda barn. Det är helt gratis och som om inte det var nog får man också en länk på deras hemsida.
Finns alltså ingen anledning att inte gå med. Gör skillnad människor! Tryck på bilden för mer info.
Dessutom är unicef bästa stället att hitta julklapparna på. Ni vet alla rika jävlar man inte vet vad man ska köpa till, här är lösningen!
MUSIKHJÄLPEN - Alla flickor har rätt att gå i skolan
Älskar när P3 och SVT samarbetar, då blir det något så här fantastiskt! Detta stora projekt har flera olika delar för att samla in pengar. Ett av dem är Jason, Gina och Kodjo som är instängda i en glasbur utan mat hela veckan (tror jag) Detta livesänds dygnet runt både P3, P3's hemsida, SVT2 och SVTplay. Det är livemusik, gäster, auktioner och massa skoj. Man får som lyssnare skicka in pengar och samtidigt önska vilken musik som ska spelas. Är så kul så man nästan glömmer bort att det är för välgörenhet!
För det är ju faktiskt så. Femtio ynka små kronor räcker för en flickas skolgång under en månad. Herregud, det är en fika på stan liksom. Gör skillnad hörni!
Ett annan del av projektet är bland annat Daniel Adams-Ray engagerad i. Klicka på bilden för att förstå varför och för att förstå varför vi över huvud taget gör det här. För viktigt är det, livsviktigt.

Jag hoppas verkligen att ni gör något, hur litet eller obetydligt det än verkar vara. Det betyder.

torsdagsbekännelser.

Det var länge sen jag skrev ett skiva skriva skriva inlägg. Så nu vill jag bara skriva skriva skriva så får väl ni avgöra om ni vill läsa eller inte.

Jag har ont i min vänstra fot. Frågade moa och emma idag om man kan sträcka vristen, de visste inte riktigt men formodligen inte. För det är precis så det känns. Jag dör inte men lite jobbigt är det ju.

En annan sak som är jobbig är den här knäppa skolan någon knäpp människa bestämt att man ska gå i. Jag är riktigt lyckligt lottad som går i en underbar klass med massa fina tjejer, så jag har inga sociala problem. Det är bara själva pluggandet. Ibland får jag för mig att det kan vara jobbigare för de som har bra betyg. Prestationsångest är ordet. Nästan alla ämnen jag har MVG i är jag riktigt orolig inför. I mitt huvud snurrar MVG MVG MVG MVG MVG. Det liksom äter en innifrån. Du får inte sänka dig du får inte sänka dig du får inte sänka dig. När jag ser folk som blir superglada för ett VG, eller kanske till och med G önskar jag många gånger att jag också kunde bli sådär glad. Någon mycket sällsynt gång har det hänt att jag inte ens blivit nöjd med ett MVG.
Hon fick ju två poäng mer än mig.
Du är dum i huvet Linnea.
Jag vet. 

Okej, nu när jag ändå är lite dum i huvet kan jag lika gärna ta upp det här. Håll i hatten för nu säger jag det.
Jag tycker inte om min kropp.
Vilken femtonårig tjej gör inte det tänker ni.
Och det kan mycket väl vara så, bara att det är så känsligt att prata om.
Jag vet jag vet jag vet jag vet att jag inte är tjock. Såklart jag vet det. Särskillt när jag har vänner med ätstörningar omkring mig, jag är ju helt och hållet av hela mitt hjärta emot sånt. Men när man ser lite sallad på tallriken och pösiga jeansleggings börjar man ju fundera. Många gånger jag tittar mig i spegeln säger huvudet
Hej feta lår.
Hej dubbelhaka.
Hej bulle på magen.
Men jag tycker om mina handleder i alla fall, det är ju bra.

Oj där blev det lite djupt. Kommer säkert ångra mig sen.

Men nu till det vackraste i världen.
Sofia Kristina Landström.
Jag längtar efter min storasyster. Min finaste systeryster med skogsmörka ögon och gropen i halsen man gömma sig i. Varför är hon inte här? Ge mig en bra anledning. Den kommer antagligen vara bra nog, så det spelar ingen roll men i alla fall. Att vara femton alldeles själv med två föräldrar som längtar till pensionen är inte alltid så lätt. Mina föräldrar är de finaste i världen, men de fattar ju inte. Och det är ju lite meningen också. Men då ska det där lilla syskonet finnas där. Även fast det kanske är en lillasyster med regnbågar i tankarna eller en storebror som bara tänker på sig själv, så finns de ändå där. Nu har inte jag något av dessa, jag har Sofia som är min bästa vän. Sofia Sofia Sofia Sofia Sofia varför är du inte här med mig? Du ska vara här här här och tycka att mamma och pappa är dumma i huvet och du ska förstå precis och du ska krypa ner i min säng mitt i natten för att du fryser efter en kväll på höga klackar och jag ska gömma mig i din grop.

Sen är det ju det här med hösten.
Hösten hösten hösten hösten.
Så oförutsägbar. På alla sätt och vis. Den gör mig lite galen. Den är som både hemsk och vacker på samma gång. Som en skräckblandad förtjusning.
Novembermörker är fint när man sitter på bussen hem från svartöstan efter en kväll med ens favoritpersoner och järnverket brinner och man vill sitta där på bussen och drömma föralltid. När man sen ändå kliver av vid gränsgatan vill man nästan gå en omväg hem för det är stjärnklart och luktar fukt och man andas natt.
Men oktoberregn är bara blött. Kyla har jag inte så mycket emot, men jag föredrar att vara torr. Torr är man när man dricker té och berättar hemligheter en söndagkväll och kanske man gråter en skvätt för allt är så fint och man är lite känslig.
Gula löv och sol och sånt bryr jag mig inte så mycket om, det är som bara en bonus. Ett plus i kanten, som Hans skulle sagt.

Kärlek kärlek kärlek denna förbannade helveteskärlek som är så underbar så man går sönder. För att han är så fin så man går sönder. Men.
När han inte svarar går man också sönder. När han aldrig frågar går man sönder. När han inte bryr sig går man sönder. Men med karlssons klister kan man laga allt och det har han hur mycket som helst av när han skriver första smset. Eller när han sätter sig nära nära nära så man kan höra varandras andetag. Eller när han tittar en rakt in i ögonen. Rakt in. Borde vara död just nu. För jag dör lika lika lika mycket varje gång. Av lycka det vill säga. Och lycka är lika med karlssons klister, typ.

Ljudet i min dator är sönder. Jag kan inte titta på Glee eller lyssna på Spotify. Och jag går sönder lite till.

Undra om jag skulle fått MVG på det här om jag skrev det på svenskan?
Sluta tänka sådär!
Du är dum i huvet Linnea.
Jag vet.

jag känner ingen av er men jag känner ändå.

Tycker verkligen att alla borde ge en timme och fem minuter av sin tid till att kolla på denna dokumentär. Verkligen. Jag behöver inte förklara. Gör det bara.

idag sken solen i stockholm men trots att jag försökte lyckades inte mitt ansikte göra det.

En bra grupp på facebook. Fint men ändå så frukansvärt hemskt för trots sin enorma "Jag kommer" siffra kan det inte ge de unga människornas liv tillbaka.
Tumblr_lor7hjo4ak1qf3768o1_500_large

stört och sinnessjukt.

Klicka här för att komma till min väns inlägg om djurförsök.
Klicka här för att skriva upp er på en sida för att stoppa det. Ni läser mer om det i hennes inlägg.
Sprid detta vidare!

Min syster har farit iväg nu igen. Det är sorgligt för man vet liksom aldrig när man kommer träffa henne igen. Sist gick det nästan ett halvår.


Nyare inlägg
RSS 2.0