linnea

torsdagsbekännelser.

Det var länge sen jag skrev ett skiva skriva skriva inlägg. Så nu vill jag bara skriva skriva skriva så får väl ni avgöra om ni vill läsa eller inte.

Jag har ont i min vänstra fot. Frågade moa och emma idag om man kan sträcka vristen, de visste inte riktigt men formodligen inte. För det är precis så det känns. Jag dör inte men lite jobbigt är det ju.

En annan sak som är jobbig är den här knäppa skolan någon knäpp människa bestämt att man ska gå i. Jag är riktigt lyckligt lottad som går i en underbar klass med massa fina tjejer, så jag har inga sociala problem. Det är bara själva pluggandet. Ibland får jag för mig att det kan vara jobbigare för de som har bra betyg. Prestationsångest är ordet. Nästan alla ämnen jag har MVG i är jag riktigt orolig inför. I mitt huvud snurrar MVG MVG MVG MVG MVG. Det liksom äter en innifrån. Du får inte sänka dig du får inte sänka dig du får inte sänka dig. När jag ser folk som blir superglada för ett VG, eller kanske till och med G önskar jag många gånger att jag också kunde bli sådär glad. Någon mycket sällsynt gång har det hänt att jag inte ens blivit nöjd med ett MVG.

Hon fick ju två poäng mer än mig.

Du är dum i huvet Linnea.

Jag vet. 

Okej, nu när jag ändå är lite dum i huvet kan jag lika gärna ta upp det här. Håll i hatten för nu säger jag det.

Jag tycker inte om min kropp.

Vilken femtonårig tjej gör inte det tänker ni.

Och det kan mycket väl vara så, bara att det är så känsligt att prata om.

Jag vet jag vet jag vet jag vet att jag inte är tjock. Såklart jag vet det. Särskillt när jag har vänner med ätstörningar omkring mig, jag är ju helt och hållet av hela mitt hjärta emot sånt. Men när man ser lite sallad på tallriken och pösiga jeansleggings börjar man ju fundera. Många gånger jag tittar mig i spegeln säger huvudet

Hej feta lår.

Hej dubbelhaka.

Hej bulle på magen.

Men jag tycker om mina handleder i alla fall, det är ju bra.

Oj där blev det lite djupt. Kommer säkert ångra mig sen.

Men nu till det vackraste i världen.

Sofia Kristina Landström.

Jag längtar efter min storasyster. Min finaste systeryster med skogsmörka ögon och gropen i halsen man gömma sig i. Varför är hon inte här? Ge mig en bra anledning. Den kommer antagligen vara bra nog, så det spelar ingen roll men i alla fall. Att vara femton alldeles själv med två föräldrar som längtar till pensionen är inte alltid så lätt. Mina föräldrar är de finaste i världen, men de fattar ju inte. Och det är ju lite meningen också. Men då ska det där lilla syskonet finnas där. Även fast det kanske är en lillasyster med regnbågar i tankarna eller en storebror som bara tänker på sig själv, så finns de ändå där. Nu har inte jag något av dessa, jag har Sofia som är min bästa vän. Sofia Sofia Sofia Sofia Sofia varför är du inte här med mig? Du ska vara här här här och tycka att mamma och pappa är dumma i huvet och du ska förstå precis och du ska krypa ner i min säng mitt i natten för att du fryser efter en kväll på höga klackar och jag ska gömma mig i din grop.

Sen är det ju det här med hösten.

Hösten hösten hösten hösten.

Så oförutsägbar. På alla sätt och vis. Den gör mig lite galen. Den är som både hemsk och vacker på samma gång. Som en skräckblandad förtjusning.

Novembermörker är fint när man sitter på bussen hem från svartöstan efter en kväll med ens favoritpersoner och järnverket brinner och man vill sitta där på bussen och drömma föralltid. När man sen ändå kliver av vid gränsgatan vill man nästan gå en omväg hem för det är stjärnklart och luktar fukt och man andas natt.

Men oktoberregn är bara blött. Kyla har jag inte så mycket emot, men jag föredrar att vara torr. Torr är man när man dricker té och berättar hemligheter en söndagkväll och kanske man gråter en skvätt för allt är så fint och man är lite känslig.

Gula löv och sol och sånt bryr jag mig inte så mycket om, det är som bara en bonus. Ett plus i kanten, som Hans skulle sagt.

Kärlek kärlek kärlek denna förbannade helveteskärlek som är så underbar så man går sönder. För att han är så fin så man går sönder. Men.

När han inte svarar går man också sönder. När han aldrig frågar går man sönder. När han inte bryr sig går man sönder. Men med karlssons klister kan man laga allt och det har han hur mycket som helst av när han skriver första smset. Eller när han sätter sig nära nära nära så man kan höra varandras andetag. Eller när han tittar en rakt in i ögonen. Rakt in. Borde vara död just nu. För jag dör lika lika lika mycket varje gång. Av lycka det vill säga. Och lycka är lika med karlssons klister, typ.

Ljudet i min dator är sönder. Jag kan inte titta på Glee eller lyssna på Spotify. Och jag går sönder lite till.

Undra om jag skulle fått MVG på det här om jag skrev det på svenskan?

Sluta tänka sådär!

Du är dum i huvet Linnea.

Jag vet.

Hallå Linnea, det där var ju superbra skrivet, jätte fint.

Det där med betygen, jag ogillar betyg och skolan.

Är inte så speciellt bra i något ämne och jag gick "bara" ut med två mvg:n i nian. Och så när man jämför sig med sina vänner som typ har tio mvg:n så känner man sig så förbaskat dålig.

Men det räcker ju med g i de flesta ämnen och det räcker med att man kommer in på det gymnasiet man vill gå. Bara man gör sitt bästa, alltid. Och jag brukar tänka att skolan INTE är allt här i världen.



För någon dag sedan fick jag 5 fel på ett engelskaförhör och jag blev så himla himla glad över det, för i nian fick jag nästan ig på läxorna och då känner jag en så "stor" framgång. (haha)

Man klarar sig. Du kommer klara dig!!

Nionde klass är inte alltid så lätt men man får allt kriga sig igenom det.



Det om kärleken, just precis exakt så känner jag också.



Och hösten är fin men blöt och äcklig och som sagt så har vi ju varandra för tröst i mörkret.

(ojojoj väldigt lång kommentar förlåt)

puss du är fin! <3

du är så grymt duktig på att skriva linnea! kunde inte sluta läsa!

Du kan verkligen skriva! Jag känner igen mig själv i vissa delar av texten, fast jag är ju kille så det borde ju inte gå egentligen.. Eller? Hursomhelst det där är nog minst ett MVG!

Vi hörs och ses :-)

Du är inte alls dum i huvudet! Du är en av de vackraste, omtänksamaste och helt enkelt underbaraste person jag vet! Jag finns här för dig ALLTID! <3

det är läskigt att du kan beskriva kärlek så himlahimla bra. längtar till söndag <3 <3

hoppas det ordnar sig med kärlekstrubblet, att det gick bra på provet och att det gråa regnet spricker upp till solsken!

och tusen tack!

så himla vackert skrivet. alltihop! känner både igen mig och känner med dig.

du är bäst i världen linnea och jag älskar dig, du är en fantastisk människa! Du förtjänar inte att må som du gör.

"du kommer inte kunna hjälpa någon om du inte kan hjälpa dig själv." nej, kanske inte men jag kan ju försöka. fast jag har ingen aning om vad jag ska skriva. men fan vad jag älskar dig och vad du är fin och perfekt och älskvärd och otroligt snäll utan att vara lam och smart utan att vara dryg (som jag, förlåt för allt jag gjort). du är till och med rolig. och nu började jag gråta för du är allt jag önskar att jag var. du sa att vi var lite som syskon så snälla lillebror, bli inte som mig när du blir stor. sluta upp med tankarna innan de äter upp dig. jag brukar tänka på dig när jag försöker bli glad, för du verkar gilla mig. så tänk på mig, för jag älskar dig.

Alltså Linnea du är så jävla fin och snygg och smart och snäll och rolig, du är en av mina favoriter i hela världen. Det kommer gå bra med allt till slut. Jag älskar dig. Fast det hoppas jag att du redan visste.



Såg förresten att du var med på niotillfem, jäkla fint skrivet där också!

Nio dagar kvar min älskade syster. Sedan är det halsgropar, tekoppar, kanske kantareller, och en sång om hösten.

hej linnea, minns du mig? jag kom på att jag saknar pmk somrarna ganska väldigt mycket! det var så himl, fint, bäst, roligt (och lite jobbigt för att man så hemskt gärna ville vara så duktig.)

vet du, den här texten var himlarns fin.

jag är inte sådär jättemycket äldre än dig men lite och jag minns minns att jag kände lite likadant när jag gick i högstadiet. men sen började jag gymnasiet och för mig i alla fall blev det lättare att vara precis den jag vill vara. inte bara för att det liksom började om på nytt utan kanske bara för att man blivit lite, lite äldre. och i och med att jag vågade vara jag blev allting lite enklare!

jag har i för sig fortfarande ett tonårsbräckligt hjärta som blir trasigt och ledset så himla lätt och känner mig ibland bara sämst på typ allt men ganska ofta nu för tiden kommer jag kommer jag ihåg att jag faktiskt är rätt bra och har det väldigt bra och då spelar regn, MVGn och att låren ser ut som de gör inte så stor roll.



det här blev visst jättelångt och jag tror jag tappade tråden litegrann men så kan det gå. jag hoppas (och tror) att det kommer ordna sig! du är bra! kram på dig!