linnea

längtar, jag längtar på tå.

Ikväll gick jag på en promenad.

Jag såg stålverket brinna på riktigt för första gången på länge och det var vackert.

Jag hälsade på änder.

Jag andades fuktig, grå höst.

Jag längtade (längtar) efter stjärnklara kvällar och kalla midvinternätter.

Fast jag vet ju att jag kommer vara less på dem redan i januari.

Och våren kommer ändå inte förren i slutet av april.

Så jag kommer tänka "varför kunde du tänka så, Linnea? Varför längta till mörkret och kylan och allt det hemska och fruktansvärda?"

Men då får jag tänka så, eller kanske tänka om.

"Nu får jag ta in så mycket mörker och kyla och stearinljus om kvällarna som jag kan, så jag håller ut hela ljusa sommaren. Nu får jag njuta"

Svår tanke, men den kanske fungerar.

Förresten är gräsmattorna fortfarande gröna så riktigt höst är det inte.

Bara lite söndagstankar.

Nu är jag redo för att tänka på nya under veckan.

Det är väldigt skönt att tänka ibland hörredu!

Vi kommer nog klara oss ännu en till vinter, hur hopplöst och fruktansvärt det än känns. Men vi har ju varandra! <3