Under två veckor har jag varit på tre fantastiska konserter. Här är dem.
PDOL VERONICA MAGGIO
Första gången mitt hår blev genomblött av svett, detta berodde på trängseln. Stod i mitten på kanske tredje raden med Josefine och Lovisa, det var hemskt och underbart. Fuktig, torr och varm cigarettluft och alldeles för långa människor både framför och bakom en men vad gjorde det? Visst, det var lite svårt att andas och vissa gånger fick jag faktiskt ont på riktigt. Låten Mitt hjärta blöder fick en helt annan betydelse. Men man måste liksom njuta tänker jag. Bara vara där och blunda och skrika allt man kan. Bli lite sur på fulla och jobbiga killar, men ångra sig lite sen när de faktiskt kan alla texterna och inte sjunger allt för falskt. Men Veronica, gud så bra.
Sen är hon ju så snygg så man dör.
PDOL THE ARK
De var efter Veronica, jag och mina polare kände att vi inte klarade av trycket där framme i klumpen av människor, så vi stod lite mer på sidan, ganska långt fram men där var det drag i alla fall, utan att man behövde kämpa för att hålla sig vid liv, typ. Men tillbaka till underbara fantastiska The Ark och bästa Ola Salo. Vilken kille. Började nästan gråta i mellansnacken för han är så klok och underbar och allt man vill att världens bästa kille ska vara. Han står där med sina vingar, sjunger så hjärtat rivs ut ur bröstet och berättar hur fantastiska vi är, och att vi ska fortsätta vara det. Du kanske inte gillar hans musik, men du kan inte låta bli att älska honom. Fast musiken är ju underbar den också, så det borde du göra. På den konserten skrek jag rösten av mig.
I slutet var det guldigt konfettiregn. Då dansade vi med armarna i luften. Jag kisade upp mot himlen, det såg ut som att alla stjärnor föll ner på oss och den bilden har jag sparat i minnet, så man kan plocka fram den en mörk februarikväll när våren omöjligt kan komma tillbaka.
LULEÅKALASET HÅKAN HELLSTRÖM
Andra raden i mitten med världens bästa Tilde vid min sida. Å Håkan, vad ska man säga? Underbar på alla sätt. Han bara får det omöjliga att hända på något sätt. De hjärtskärande texterna får en bara att skrika ännu mer och man kände att han på riktigt älskade oss. Älskade sin publik. Och till skillnad till Maggio-konserten så gillade publiken varandra också. Känns bara så underbart när man står där och det är trångt och man har en lång och egentligen lite för gammal kille i rutig skjorta bakom sig som kan alla texterna och håller sin hand på ens axel. Ibland tittar man upp på honom, han ser tillbaka på en, båda ler och sjunger ännu högre tillsammans. Det känns bara som att något sånt kan hända på en håkan-konsert. Och så tänker man, om vi är lite modigare och jag lite äldre nästa gång:
då ska vi hångla.
